Press

Nattdjur, Aliasteatern (Regissör, koreograf och skådespelare)

”Det är första gången jag ser en kör användas i en uppsättning av ”Nattdjur”, och de tycktes mig säga något viktigt om en isolerad värld, en frånkopplad värld. Där personer ser och hör utan att bjuda in till dialog, där de övervakar oss eller rent av betraktar oss som vore vi djur på ett zoo. Jag fascinerades även av dialogen mellan ordet och dansen. Det var inte enbart en estetisk lek, utan det skärpte förståelsen av rollfigurerna och deras situation. Det seminakna rummet tycktes mig dessutom enormt poetiskt och teatralisk. Jag skulle känna mig enormt stolt om denna uppsättning skulle åka till Spanien och sättas upp där, utan tvekan.”

(Juan Mayorga om NATTDJUR i tidsskriften Lyktan)

Jaktlycka, Kalmar Länsteater (Skådespelare)

”Joséphine Wistedt gör den ångestridna, stela Vivi med imponerande uttryck.”

”Jaktlycka skildrar ett laddat, rörande, bittert, sorgset, sentimentalt återseende - och bjuder på en enastående liten tvist.”

(Barometern)

”Det dröjer inte länge förrän den polerade ytan spricker och de, lika oresonligt som hårt, blottlägger varandras misslyckanden och sår.” 

”Andra akten bjuder på både överraskningar och ett renare allvar. Just när jag är orolig att man helt har slarvat bort sorgen krackelerar allt.”

” Alla som har vuxit upp i småstäder, eller över huvud taget har vuxit upp, kommer troligen – med ett styng av både smärta och pinsamhet – att känna igen sig.”

(Kulturnyheterna SVT)

Barrikad, Skuggteatern (Skådespelare)

"De fyra på scenen, kvinnorna och terapeuten, ger liv åt konceptet, sätter det i rörelse, hittar bryt- och smärtpunkterna. Replikerna, tonfallen, rörelserna, detaljerna - allt sitter i Skuggteaterns Barrikad."

"Barrikad är teatern när den är på sitt allra bästa humör, den som vågar lita till den egna påhittigheten och kraften, utan att tappa blicken på det tunga ämne som står i fokus."

(Västerbottenskuriren)

"Föreställningen är så kraftfull att den träffar rakt i magen."

"Jag känner tårarna bränna när trettonåringen erbjuder våldtäktsmannen en kyss, för han har ju varit duktig och inte tafsat på hela dagen. /.../ Men Barrikad visar också ett hopp, hopp om att få bli hel och hopp om att förändras. Om att förändra. Jag tror att den här föreställningen kan göra det på riktigt."

(Västerbottens Folkblad)

Metropol, Svärmen (Regissör, dramatiker)

”Allra underbarast är Metropol när de fyra skådespelarna faller ur sina perfekta scenpersonligheter och ramlar in i dans, när fasaderna spricker och kropparna talar. Då träder de fram helt och hållet, knäppa och oemotståndliga./…/Det är ändå att vara med om något, att besöka Metropol.”

(SvD)

”Paketeringen är otroligt välgjord. Ingenting har lämnats åt slumpen och de många detaljerna som Stadsgårdsterminalen har inretts med gör det till en helhetsupplevelse.”/.../”Dramaturgin och hur vi som publik…förlåt rekryter…både blir direkt tilltalade och dras med i fiktionen och en stund senare blir som osynliga vittnen till hemliga konversationer.”/.../”Det är befriande att uppleva scenkonst som tar över en specifik plats och omvandlar den till en upplevelse som får ta tid. Så jag rekommenderar verkligen att ta med din allra bästa genuppsättning till "Metropol" och få chansen till ett evigt liv!”

(Scenkonstguiden)

Fågelkvinnan, Svärmen/Ö2 Scenkonst (Dramatiker, Regissör, skådespelare)

”Allt är mycket vackert och välspelat”

”Nygårds spelar med finess mycket olika roller, medan Wistedt mest varierar sig inom rollen som Fågelkvinnan. Ibland skrämmande, ibland försvagad och mycket rädd. Hennes rädsla och berättelser om förluster, utsatthet och besatthet av den amerikanska evighetssåpan ”Glamour” (me too!) skapar sympati”

”Jag tänker på mamman i Suzanne Ostens barnpjäs ”Flickan, mamman och soporna” som skildras med förståelse, samtidigt som hon uppenbart är mycket skadlig för sitt barn.” (SVD)

Världen har varit ledsen sen i tisdags, Aliasteatern/Latinamerikanska Folkteatern (Koreograf, skådespelare)

"Ensemblen bär upp Världen har varit ledsen sedan i tisdags med hjälp av lust, nerv och kroppslig kommunikation. "

"Föreställningen flyger utanför ramarna på ett uppfriskande sätt." (Teaterstockholm.se)

Organet, 4:e teatern (Dramatiker/dramaturg)

”Även om myndigheten "Organet" är placerad i en dystopisk framtid är igenkänningsfaktorn hög 2022. Pjäsen driver med byråkrati i allmänhet och är ett smärtsamt nålstick för myndigheter som polisen, A-kassan, Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, Migrationsverket och många fler. Trots tragiken är det hysteriskt roligt./…/ 4:e teatern bjuder verkligen på en frisk fläkt. Gå och se!” (VLT)

Klara Livet Ö2 Scenkonst (Regissör)

“Vi ser en förtroligt och nervigt berättad monolog från de övre tonårens inre landskap, i det stormande sköra skiftet från ung till vuxen. Om den första stora kärleken, den första stora sorgen, och den första stora självinsikten – hon kommer trots allt att klara livet.” (Maina Arvas DN)

Mamsell Malströmmarna och Jag Svärmen/Ö2 Scenkonst (Dramatiker, regissör, skådespelare)

“Skådespelaren Joséphine Wistedt, som även står för manus, gör båda karaktärerna med intensiv närvaro och total kroppskontroll. Dramatenskådisen Elin Klinga dyker ideligen upp i mitt huvud, det är något snarlikt över fraseringen, över den sårbara intensiteten. Ändå är Joséphine Wistedt sig själv nog, möjligen är det här hennes livs roll” (DN)

"Tidens kontinuitet är i detta sceniska verk också satt ur spel. Likaså den linjära handlingen. Perspektivet skiftar mellan den hemliga agenten och en, får man förmoda, autofiktiv gestalt, flickan Joséphine. Båda förkroppsligade av den mångbegåvade Joséphine Wistedt." (Peter Stenson, Danskonst)

“Wistedt & Granberg är båda fysiskt skickliga aktörer. I den nästan tomma betonglokalen skapar de rafflande scener och en dramatisk drunkning.” (Danstidningen)

“Föreställningen som är inspirerad av kvinnliga seriehjältinnor från mitten av 1900-talet som Modesty Blasie, där en kvinna spelar en ledande, tuff roll, det är något att inspireras av…” (Danstidningen)

Det rasar - En kollektiv sorgeakt Dramalabbet/Orionteatern 2017-2018 (Skådespelare)

Reportage SVT

"Josephine Wistedt får berätta om många andras enskilda upplevelser, korta scener upplysta av starka emotioner. Det är ofta enkla, raka texter som får tala för sig själva, duon på scenen levererar dem med koncis skärpa, ett fokuserat koncentrat av förlust. /…/ Det är en behärskad, vacker uppsättning om hur sköra – och hur starka – vi alla är eftersom vi är del av så många andras liv och känslor.” (Svenska Dagbladet)

”Mycket beror detta på det fina skådespeleriet. Såväl Py Huss-Wallin som Josephine Wistedt gör synnerligen fina insatser föreställningen igenom. Framförallt kan dock Josephine Wistedts skickliga uttryckskonst lyftas fram. Hennes utbildning som mimskådespelare kommer synnerligen väl till sin rätt här.” (Tidningen Kulturen)

"Scenerna där aktörerna med sina sorgekroppar hänger i, drar, lutar, bekämpar, tröstar varandra är drabbande, liksom utdrivningsakten när de smäller varsin svart rock mot golvet tills en skev hjärtrytm uppstår. Allsången till Bonnie Tylers It’s a heartache lockar till kollektiv katharsis." (Aftonbladet)

"Den krishistorien, med dess olika faser – chock, bearbetning, med mera – utgör föreställningens röda linje. Det finns något rörande över den dumpade lillasystern, men det som drabbat henne känns trots allt ganska oförargligt. De betydligt mer dramatiskt laddade livshistorierna är det Wistedt som får stå för. Ibland representerar hon flickan som utsätts för övergrepp av en killkompis. Ibland den papperslösa mannen som väntar på sin utvisning. En mor som klipper en hårlock från sin nyligen avlidna sons huvud. Eller en högutbildad och förbittrad ryska som bryter för mycket för att någonsin ha en chans att få ett vettigt arbete.

/.../ Aktörerna gestaltar den kollektiva sorgeakten med uppenbar medmänsklighet och värme, allvar och lekfullhet. Jag lämnar salongen överraskande munter. Kanske även lätt förvånad över att föreställningen var så förbluffande opretentiös."

(Göteborgsposten)

Doris Drar, Norrlandsoperan, 2018, 2020, 2021 (Skådespelare)

”/…/Egon och är son till mammas nya partner Janne. För Doris, lyhört spelad av duktiga Josephine Wistedt, är hans själva existens en nagel i ögat. Det räcker med att han finns till, för att hon ska bli förbannad och förorättad.” (Folkbladet PLUS)

Mystikens systrar, Operabyrån, på turné och Stockholms konserthus 2018-2019 (Skådespelare)

"Skådespelaren Joséphine Wistedt kunde verkligen recitera... musiken och texten och även kroppsspråket blev till ett.” (Västerbottenskuriren)

”Mystikens systrar är en scenisk konsert som både fängslar och frälser med musik som tycks jubla av lika delar feministisk som gudomlig kraft.” (DN)

Ibland dör man lite - och universum expanderar, 4e Teatern 2018 (Dramatiker)

”Flickan Karla, spelad av Lina Ljungqvist, rör sig mellan verkligheterna och skapar vänlig mystik men är den som resolut för morfadern över gränsen till slut.

Mikaela Hagelbergs figur går att känna igen bland många mammor /…/.

Den riktigt stora behållningen är Andrea Björkholms Anouk, som i varm energi slåss både för sitt eget sätt att känna och vara - och genom låtsasnyheter försöker skydda morfadern från världens elände.

Föreställningen rekommenderas för 9-13-åringar, och yngre ska man nog inte vara för att få utbyte av de parallella verkligheterna. I premiärpubliken fanns 14-åriga Asta som gillade det nära och ”avslappnade” spelet. Hon tyckte att Anouk var en trovärdig karaktär och gillade verkligen greppet med dockorna och rekvisitan kring skåpen:

- Det hade inte blivit lika bra utan.”

Paradisdoktrinen Teater Mestola/Viirus Helsingfors, 2017, 2018. (Regissör)

”Men Fabian Siléns nyskrivna Paradisdoktrinen, i regi av Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt, vänder på steken och förvandlar undergångsromantiken till antiklimax i en föreställning som är brännande rolig också då den är lite för smart för sitt eget bästa./…/

Just igenkännings- och referenskomedin är pjäsens verkliga styrka, märkbart roligare och skarpare än man är van vid att se på finländska teaterscener. Den slackerintellektuella blandningen av högt och lågt och den nihilistiska undertonen får mig att tänka på

amerikanska animerade vuxenserier som Justin Roilands och Dan Harmonds Rick and Morty.” (Hufvudstadsbladet, Helsingfors)

”Paradisdoktrinen rör sig obehindrat i tid och rum utan en tillstymmelse till teknikflirt. Det är medvetet heimlaga lågbudget som gäller hela vägen: papplådor, skuggteater och miniatyrinteriörer i skoaskformat.

I det ligger också en stor del av uppsättningens styrka och charm.

Stora frågor landar ofta i en smått patetisk och övertydlig återvändsgränd. Men i Paradisdoktrinen ryms inga storvulna effekter eller brösttoner som skorrar falskt.

Manuset leker visserligen vilt med referenser men utan att göra stort nummer av det.

Det är fritt fram att bonga vad man hinner - men har man inte hundraprocentig kläm till exempel på skapelseberättelse, renässanskonst eller vår tids populärkultur hänger man med ändå.

Och på samma sätt navigerar Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt från Västeråsensemblen 4:e teatern skickligt förbi all potentiell anspråksfullhet i regin.” (Svenska Yle)

The Chicken Trial, ACE/Edingburg Fringe 2016 (Koreograf)

”The creative presentation sets the show apart, and brings variety to what might otherwise be a staid courtroom drama. The show is colourful and generally silly. Our attention is grabbed from the start, when the characters appear in the courtroom wearing outsized masks of “white, middle-class men” – designed, presumably, to imitate and send up the legal personnel at the original trial. When they proceed to all do the Birdie Song together, the stage is set for a treat. /…/

Speeches and witness evidence are interspersed with banal interludes: a number of scenes consist of the two opposing lawyers busily scribbling on their notebooks, and in perfect time throwing away what they have written. It’s a simple idea with a sophisticated effect, caricaturing the lawyers as well as the judge.”

(edinburgh.fringeguru.com)

Troja har fallit, 4e Teatern 2016 (Skådespelare)

”Joséphine Wistedt och Petra Heinänen behåller pjäsen igenom sina roller som

Klytaimnestra respektive Elektra, mor och dotter i en spänd relation. Deras samspel är grymt men äkta och tätt, snyggast utryckt i en kort koreografisk scen.

Petra gör en trovärdig, trulig tonåring som äter smågodis och räknar ut dödande sattyg för sin mamma. Joséphine tolkar raffinerat teatraliskt sin komplicerade roll som maktlös drottning. Hennes uppenbarelse i morgonrock och tofflor, schablon för en hunsad hemmafru, är ett fyndigt tecken på att mycket har stått stilla igenom tiderna. ”

(VLT)

Vad är det för fel på Orestien, Unga Tur 2014 (Skådespelare)

”Det blir absurt men märkligt nog också berörande. I sin mycket bokstavliga tolkning av tragedierna runt den ödesdrabbade släkten Atreus där konung Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för att blidka gudarna att segla honom och hans här till Troja, lyckas regissören Fredrik Lundqvist locka fram något mänskligt och nära mitt bland blodfontänerna. Framför allt mellan Klytaimestra och hennes barn Elektra och Orestes – alla tre fast i en hämndspiral som kräver blod för blod för blod.” (Kulturnytt P1)